varning för långt inlägg
Jag tänker ta i hand med min smärta och jag
det var äntligen mitt sista kapitel i den resan.
kommer acceptera att den är här, men den måste
då acceptera att den måste gå.
Att hamna på botten och tro att livet är över.
Att tro att sitt hjärta är krossat för alltid och
att man aldrig kommer bli glad. Det är sånna
tankar man behöver komma undan, sånna man
behöver bli räddad ifrån, så kom du, min lilla hjälte
den person som för mig betyder allt. Oavsett om
de aldrig kommer bli vi igen har du för mig blivit
den person som jag alltid kommer le åt och som jag
alltid kommer ställa upp för.Du har blivit den person
som lärt mig så otroligt mycket.
Det sägs att ens första
kärlek är den svåraste och att det bara bli lättare o lättare.
Jag har precis bevisat motsatsen. Jag ältade min första kärlek
hur länge som helst men jag känner inget nu, har knappt några
minnen. Men i dig var jag kär i , dig jag älskade.
och för mig har det varit svårare att släppa. Och för mig är du
MIN FÖRSTA KÄRLEK. och min bästa :)
Kärlek är något jag inte tänker borra ner mig i nu. livet är allt för
kort för att ödsla tårar i. Jag tror på ödet och jag tror på oss.
går detta hand i hand blir de vi igen, om inte så vet jag att vi alltid
kommer ha ett speciellt band, du är min raggarkompis :)
the end.
det var äntligen mitt sista kapitel i den resan.
och jag kan nu äntligen släppa en stor börda från
mina axlar. efter miljoner tårar och smärta kan ja bara
se ljusglimtar i de vi hade. jag är beredd, nu kapar jag linan
och hissar segel, mot nya äventyr :)
För mig har livet blivit allt mer en stor hemlighet.
små hemligheter som jag inte får ur mig.
små små som tynger mig. små små som sårar mig.
Och små små som helt enkelt förstör mitt jävla liv nu.
När ska den bördan försvinna? I still wonder.
Den här veckan har varit omtumlande.
inget har varit dess lik, och inget kommer någonsin
att vara som vanligt. Jag har nu insett vilka vänner man har.
Vart i livet man ligger och hur ja ska gå vidare.
Men den största förändringen är att Respekten jag hade förut.
kommer aldrig tillbaka, och det kan ingen ändra på.
Min trygghet har helt enkelt försvunnit och där med går
jag nu som en enskild individ som väljer mina steg.
It's all about me.
Nog om allt, jag känner en stor lättnad nu.
jag behöver inte berätta för alla hur ja mår.
ingen behöver få veta, bara ni 100 läsare som
läser. Men ingen kan dömmmmmma mig här.
och ingen vet egentligen allt här heller.
Detta va min sista emo-dag för dehär året
på bloggen. så länge ingen dör eller ja dör eller ngt.
men de hoppas jag inte :)
nu ska ja sova, det är trots allt skola i morgon.
Puss och natti :)
Kommentarer
Postat av: mia
kramar om
Trackback
