Johanna Lewandowski

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, Att inte våga är att förlora sig själv!

6 månader

De hela började sommaren 2008.

Jag var 16 år och hade inte riktigt

hittat mig själv...

Dagarna spenderades på jobbet och där

efter blev det annies place med mackan och

Chippe.. Som jag sa innan hade ja inte hittat

mig själv och visste inte riktigt innebörden av

att vara kär, på riktigt....

Jag insåg inte heller att man vågar mer än man tror

och att man själv måste ta vissa steg för att komma

någon stans i livet... Well Well

Jag fick ständigt inmatat i hjärnan att man såg att jag

gillade en viss person som jag ständigt umgicks med.

"vadå gillar, de gör ja ju inte"  de va de ända ja malde

i mitt huvud. Men när jag väl insåg att de va faktiskt sant

var det väl nästan försent. men efter lite push från mina

vänner tog jag tillslut mod till mig att " öppna mig" för honom..

Vilket jag inte skulle ha gjort.. Det blev en ren kapning, Högerarmen

bara rätt av så.. näe inte riktigt men de misstaget gör jag inte om...

Eller misstag, kan man kalla de det? jag sa sanningen och jag fick

sanningen tillbaka. Well Well ett halvår försvann av vår vänskap

pga detta och egentligen va de bara ja som kunde vara arg, de va ju

jag som blev sårad, Det var kanske då jag insåg innebörden av Kärlekens

gång. Där ingår svek och sorg, de är bara så...

Ett halvår senare börjar vi snacka igen och de funkade sådär. Jag va dock inte

kär i honom, Trodde jag. Det blev med en gång full rulle in tha blondiehead!

Jag va innerst inne kär men ville inte bli sårad så förnekade de.

Jag hade då vuxit och även hittat mig själv, Fått självförtroende som jag inte trodde

jag skulle någonsin ha. träffade nya människor och började även bry mig om mitt yttre

och mode.

Men jag minns iaf alla hjärtans dag, de va då jag tog steget igen och jag gjorde de på ett fysiskt

sätt, en kyss!  Det var startskottet förr oss och för let´s dance. Varje fredag blev det let´s dance

hemma hos mig och kännslorna växte mer och mer och den 1/3-09 blev dagen äntligen kommen..

Och nu är vi här, den 1/9-09-     6 månader eller ett halvår har nu gått och kärleken flödar en.

Samtidigt som jag blev sårad växte ändå hoppet, och med de växte jag och mina känslor.

Jag träffade andra och tänkte inte så mkt på de som hänt men ändå fanns dedär extra kvar..

De tog nästan ett helt år innan de som redan skulle hänt sommaren 2008 hände.

Och jag kan väl inte säga annat än att jag hade tur :)

Så de jag vill säga nu till min underbara pojkvän är att jag väntade iaf inte i onödan

och jag smälter lika mycket nu som jag gjorde då åt ditt leende med dina små söta smilegropar.

Ditt sätt att ta på mig och ditt sätt att hålla om mig gör mig helt varm inombords. ingen annan

människa hade klarat av mitt humör men ändå själv hålla humöret på topp. Ingen annan hade

respekterat mina behov och min vilja så som du gör. Ingen annan hade väntat i 2 månader på "de"

Och ingen annan hade fått mig att känna mig så fin även med okammat hår och inget smink som du gör.

Jag tror inte heller att någon hade orkat med att sova med mig dag ut och dag in, inte heller orkat med

mig överhuvudtaget ;) haha men du gör det och de är jag väldigt tacksam för. Jag kan va sur och fräsa och

ha mig men du vet hur du ska lugna mig. Men ingen annan människa har nog fått mig att gråta så mkt som du

gjort och inte heller fått mig så glad. Ingen annan har heller sagt till mig de tre orden som betyder så mkt..

Nu ska jag med säga dom och jag säger det med ett leende på läpparna för dehär 6 månaderna.

Jag älskar dig Tobias Åke Henrik Enemark och kommer alltid att göra <3

Vad gulligt! :D

Jättefint skrivet johannis, ni är så söta! :)

Så fint skrivet gumman =) Grattis på er 6 månaders dag !!!Puss

håller med lottis, sött! :d