8 månader
jag måste släppa de.. 2 månader har gott och ja tjuter fortfarande
så fort ja ska sova... ja hatar de, fyfan... ni få vara beredda på långt
inlägg nu de är vår historia berättade utifrån mina ögon och hjärta.
De hela började sommaren 2008.
Jag var 16 år och hade inte riktigt
hittat mig själv...
Dagarna spenderades på jobbet och där
efter blev det annies place med mackan och
Chippe.. Som jag sa innan hade ja inte hittat
mig själv och visste inte riktigt innebörden av
att vara kär, på riktigt....
Jag insåg inte heller att man vågar mer än man tror
och att man själv måste ta vissa steg för att komma
någon stans i livet... Well Well
Jag fick ständigt inmatat i hjärnan att man såg att jag
gillade en viss person som jag ständigt umgicks med.
"vadå gillar, de gör ja ju inte" de va de ända ja malde
i mitt huvud. Men när jag väl insåg att de va faktiskt sant
var det väl nästan försent. men efter lite push från mina
vänner tog jag tillslut mod till mig att " öppna mig" för honom..
Vilket jag inte skulle ha gjort.. Det blev en ren kapning, Högerarmen
bara rätt av så.. näe inte riktigt men de misstaget gör jag inte om...
Eller misstag, kan man kalla de det? jag sa sanningen och jag fick
sanningen tillbaka. Well Well ett halvår försvann av vår vänskap
pga detta och egentligen va de bara ja som kunde vara arg, de va ju
jag som blev sårad, Det var kanske då jag insåg innebörden av Kärlekens
gång. Där ingår svek och sorg, de är bara så...
Ett halvår senare börjar vi snacka igen och de funkade sådär. Jag va dock inte
kär i honom, Trodde jag. Det blev med en gång full rulle in tha blondiehead!
Jag va innerst inne kär men ville inte bli sårad så förnekade de.
Jag hade då vuxit och även hittat mig själv, Fått självförtroende som jag inte trodde
jag skulle någonsin ha. träffade nya människor och började även bry mig om mitt yttre
och mode.
Men jag minns iaf alla hjärtans dag, de va då jag tog steget igen och jag gjorde de på ett fysiskt
sätt, en kyss! Det var startskottet förr oss och för let´s dance. Varje fredag blev det let´s dance
hemma hos mig och kännslorna växte mer och mer och den 1/3-09 blev dagen äntligen kommen..
Och nu är vi här, den 1/9-09- 6 månader eller ett halvår har nu gått och kärleken flödar en.
Samtidigt som jag blev sårad växte ändå hoppet, och med de växte jag och mina känslor.
Jag träffade andra och tänkte inte så mkt på de som hänt men ändå fanns dedär extra kvar..
De tog nästan ett helt år innan de som redan skulle hänt sommaren 2008 hände.
Och jag kan väl inte säga annat än att jag hade tur :)
Så de jag vill säga nu till min underbara pojkvän är att jag väntade iaf inte i onödan
och jag smälter lika mycket nu som jag gjorde då åt ditt leende med dina små söta smilegropar.
Ditt sätt att ta på mig och ditt sätt att hålla om mig gör mig helt varm inombords. ingen annan
människa hade klarat av mitt humör men ändå själv hålla humöret på topp. Ingen annan hade
respekterat mina behov och min vilja så som du gör. Ingen annan hade väntat i 2 månader på "de"
Och ingen annan hade fått mig att känna mig så fin även med okammat hår och inget smink som du gör.
Jag tror inte heller att någon hade orkat med att sova med mig dag ut och dag in, inte heller orkat med
mig överhuvudtaget ;) haha men du gör det och de är jag väldigt tacksam för. Jag kan va sur och fräsa och
ha mig men du vet hur du ska lugna mig. Men ingen annan människa har nog fått mig att gråta så mkt som du
gjort och inte heller fått mig så glad. Ingen annan har heller sagt till mig de tre orden som betyder så mkt..
Nu ska jag med säga dom och jag säger det med ett leende på läpparna för dehär 6 månaderna.
Jag älskar dig Tobias Åke Henrik Enemark och kommer alltid att göra <3
Men det är väl när man är som lyckligast som allt förstörs, eller?
Det finns dagar jag bara vill gräva mig en grop. lägga mig i den
och aldrig komma upp, aldrig visa mig igen..
8 månader fick vi... 8 fina månader som jag aldrig kommer att glömma.
När en människa som man ser blir illa behandlad av vänner och sånt
då kan ja inte hålla käften utan säger de, och de förstörde för mig...
Vi skulle på fest.. men dagen innan hade ja varit lite sur på en av
chippes kompisar. så 3 timmar innan festen dvs runt 1 på dagen
skriver han på msn
" jag tkr inte du ska följa med" ja satt där och hade precis valt kläder
lockat mitt löshår och till och med fixat överraskning till natten som
skulle spenderas hos mig.. Allt kom som en kniv i hjärtat.. men ja ville
inte verka sur eftersom ja sagt att ja skulle bättra mitt humör.. ja frågade
bara varför men fick inget svar. ja sket i de och min vän Lina tog med mig
på massa fester runt om i mås. Tankarna va bara chippe... när klockan tillslut blev
2 på natten, dvs 12 timmar efter sista gången vi snackat försvann hoppet...
jag visste att ngt va fel och ja ville inte tänka att de menades ngt annat att
jag inte fick följa med på festen... klockan blir 4. fortfarande inget...
så ja ringer.. " han hade inte tänkt på mig" " eftersom ja inte va med på festen
trodde han inte att han fick sova hos mig... han hörde inte av sig... ja skrek och grät
i telefonen... kommer knappt ihåg va ja sa... Han sa tillslut att de inte funkade längre..
ja åkte till honom och han gjorde då slut... bara så pang poff. ja gör slut. sen åkte ja hem.
8 månader lix. så mkt va man värd.
det finns fortfarande inge hjärta... han vill vara min vän för hans bästa..
men jag vill såklart inte tappa kontakten men risken är att ja aldrig släpper
honom... men han förstår inte han hur illa han gjorde mig den kvällen.
jag bölar som en gris nu... orkar inte skriva mer.
kommer inte kunna sova men ja ska ligga och lyssna
på musik tills ja kanske gör de...
jag kommer aldrig att bli kär... för många bitar av mitt hjärta som fortfarande fattas...
Kommentarer
Postat av: Mamma
Tro mej gumman, du kommer att hitta din princ...När du väl gör det, så kommer du att undra om det du och Chippe hade var RIKTIG kärlek??
Någon som gör dej mer, ledsen än glad...klarar du dej utan!!
Tro mej Johanna! Talesättet "Mister du en står det tusen åter"" Stämmer!!
Den enda som kanske inte gillar det är Chippe som står ensam och gråter =)
Puss gumman
Postat av: Lina
Han är inte värd dina tårar !
Du är så mycket bättre än allt, och du är så mycket starkare än vad du tror. Du måste bara själv acceptera att gå vidare. Vill du släppa och gå vidare kan du det ! Allt går bara man vill <3
Postat av: Charlotte
Det går egentligen bara att hålla med ovanstående kommentarer, fast jag vet att du inte kan det, bara sådär. Det är svårt att släppa taget om något som har varit hela ens liv under en lång tid, men då är det viktigt att tänka på att man måste gå vidare. Man får inte fastna i en grop som man inte tar sig ur, man måste helt enkelt kämpa med krafter som man inte har, du vet, flyga utan vingar. Det du kanske behöver är någon som hjälper dig att få de extra krafterna, någon som kan hjälpa dig att kämpa lite mer. För du klarar det här Johanna, det får kosta dig många tårar, och det får ta den tid det tar, men du kommer ta dig igenom det här, det lovar jag, och om du någon gång vill ha min hjälp, så kommer jag inte tveka att finnas där och stötta dig.
Trackback
