ett sista farväl...
Ett ständigt funderande på döden har vandrat genom
mitt huvud de senaste två veckorna och ja har fortfarande
inte kommit underfund med vad som händer och varför??
Jag menar varför skapa goda människor för att sedan ta
dom ifrån en? jag ser inte de roliga med hela idén...
Vaknade redan vid 5 idag, funderade på hur dagen skulle bli..
Hur ja skulle reagera och även HUR jag skulle kunna tackla de hela.
Jag har även insett felet med mig själv. Jag är känslig men jag visar
de inte, eller jag gör de, genom taskig attityd. Jag gråter bara inombords.
Jag såg inge kul med denhär dagen, ville bara gå upp slänga upp håret i
en knut och åka till kyrkan i pyjamas. Tårar tårar tårar....
fick tillslut på mig mina kläder och håret blev nästan en liten knut fast med lite
spännen och sånt. Tror knappt jag pratat med någon idag, i bilen va ja helt tyst
och fortsatte så även vägen in i kyrkan. Tårarna kom redan när ja såg flaggan
hissad på halvstång. Tror inte jag hade fattat de förens då... vi gick in och såg knappt
vart jag satte fötterna för de va helt suddigt. Kände även dendär obehagliga känslan.
Som tur va gick flera framför mig igången och vi fick våra blommor...
Jag vågade inte kolla framåt, ville inte mötas av kistan.. hörde även mia snyfta därbak..
Men eftersom ja måste stå framför den och niga så va ja tvungen att kolla på den.
Men den kändes tom. Jag satt nästan och väntade på att se henne komma fram och ta mig
på axeln och le. Men såklart hände inte de. alla psalmer, läsningar stortjöt ja under...
och efter många servetter var de dags att gå fram till kistan. Det va enklast att säga
Vila i frid mormor, de va de ända ja skulle få fram...
Men de som gjorde mig mest ledsen va nog alla som va där och deras historier om att
Mormor kände på sig och tog farväl redan vid sista mötet även om inte vi kände så just då.
Som bertil sa:
För ca 3 månader fick hon en nyckel till en ny lägenhet uppe på ekåsa.
Där fick hon inte bo så länge för hon fick en ny nyckel, till himelporten.
Där hon nu möts av Egon som väntat på henne...
De tror jag med, och de är den tron ja får fortsätta leva med, för att kunna gå vidare.
Är helt tom, finns inte så mkt mer att gråta ut... Ser fram emot en natt hos älsk om ja får :)
Även att ja inte kommer kunna sova eller va något vidare social så finns du där.
Precis som jag finns för min mamma, vi vet båda två att vi är lika dana med känslorna..
Vi håller dom för oss själva, och det går oftast ut över andra. Tror vi hackat på varandra lika
mkt eftersom vi träffar varandra mest. Och att vi har gett varandra samma vibbar om att
"hon bryr sig inte" men i själva verket är de varandra vi bryr oss mest om!
Jag älskar dig mamma och jag är glad att jag har dig! <3
Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta
för alla utav oss du gjorde ditt allt
Du deltog med oss i vår glädje och smärta
Tack kära mormor, tack för allt!
Kommentarer
Postat av: Annelie
Gud va fint lewan jag blev värkligen rörd till tårar
du är så duktig att forma orden så dom blir bra i allt du skriver ha det så bra det går hälsa carina!!!!
Postat av: Johanna
tack annelie, de är bara att skriva från hjärtat så blir det bra sen :)
ska hälsa mamma :)
Postat av: Chippe
Mycket fint skrivet älskling.
Postat av: Mamma
Snyft snyft Jätte fint skrivet gumman
"Du och jag, vapendragaren, du och jag =))
Puss
Postat av: mia
sååå fint skrivet gumman.. !! love u siss!!
Postat av: Emmelie
kanske borde bli författare =) fint skrivet! puss
Trackback
